realtrash

Nu har jag gått för långt, det kan bara vara jag som råkar ut för sånt här (Hoppas jag för guds skull). Min hjärna säger nej nej nej, du borde gå härifrån NU och åka till Markus som du är så galet kär i. Samtidigt godkänner min mun att vi nu inleder ett förhållande. Inte jag och Markus, utan jag och David. Jag kan inte tro att det är sant, hur kan jag göra såhär? Det är så fruktansvärt orättvist, mot David, Mot Markus och mot mig själv. Hur kan David ens vilja vara tillsammans med mig när han vet hur jag känner för Markus? Han måste ju veta att det är dömt. Han är lyckligast i världen och jag kan inte sluta gråta, känner mig så fruktansvärt lurad, av mig själv. Jag har inte hjärta att göra slut, troligen har jag inget hjärta överhuvudtaget.

David är definationen av min drömkille, och Markus är någon jag ibland inte kan förstå hur jag kan vara kär i, han är så fel, trotts det är allt med honom så fantastiskt. Det finns absolut ingen logik i kärlek, jag måste sluta försöka lirka in den, ta mig i kragen och göra slut, sopa mitt misstag under mattan och gå vidare. Åka tillbaka till kusten, och fortsätta min flört med Markus, som har pågått i fyra månader men tycks gå mer bakåt än framåt. Precis som om inget hänt, det är så jag vill ha det.

Så fort jag kom innanför dörren morgonen efter säger min mamma "Nu har du gjort nått dumt, jag ser det på dig, vad har du gjort? Knarkat? Vart har du varit?" Men vad ska jag säga, jag ÖNSKAR att jag hade knarkat istället. Jag gråter och säger att jag råkade bli tillsammans med David och min mamma skrattar för att det är så typiskt. Hon tycker det är lyxproblem, att vara omgiven av så många snygga killar som jag. Men jag vill inte ha fem stycken, jag vill bara ha en. Markus.


Jag är så trött på mig själv.