realtrash

Jag har inte gjort någonting idag. Bara legat i soffan, pratat med min pappa och hans tjej. Jag har varit online, men inte pratat med någon där förens nyss. David var sur, han behöver konstant uppmärksamhet och helst vill han att jag ska säga att jag älskar honom i varje mening och säga att jag är hans flickvän minst trettio gånger om dagen. Jag blir galen. Markus har bytt bild på msn till en bild på oss två. Hans vänner säger att han har blivit helt förändrad sen han träffade mig. Han har tydligen blivit så snäll, glad och trevlig. Om det är så, vad händer då om han får veta att jag har blivit tillsammans med någon annan? Det är mycket möjligt att Markus till och med anser att vi är tillsammans. Vad jag har förstått är han inte någon som pratar om sånt. Han säger aldrig nått som tyder på att han tycker om mig, svarar aldrig när jag säger att jag saknar honom eller längtar efter honom (aldrig), och han visar det inte heller, vad jag ser. Men hans kompisar ser det, det är ju alltid något.

Kunde jag berätta för mitt fjortonåriga jag, att det kommer en tid när du har två pojkvänner, skulle jag aldrig tro på mig själv. Jag som inte ens hade en kompis, ansågs som geek och var utfryst av hela skolan, ja förutom när dom skrek åt mig i korridoren eller använde mig som måltavla för snöbollskastning. Inte hade jag någonsin kunnat tro att jag skulle träffa just dom på någon klubb senare, och att dom skulle säga "fan är det du? vad snygg du har blivit!". En av dom vägrade ens fatta att det var jag. Jag var trevlig. Efter tre års helvete, hela högstadiet, och så är jag trevlig. Jag som dagdrömde varje dag om hur jag torterade dem innan jag dödade dem. Jag hade aldrig ens trott på att jag skulle ha pratat med dem.

Jag är inte stum längre. Den sociala fobin har lagt sig. Lite. Men jag är fortfarande extremt konflikträdd, och jag vill inte göra någon besviken. Det är då sånt här händer. Det är då man plötsligt sitter med två hjärter kung i handen och inte vet hur man ska förklara det.